Nu har vi haft Lego i ungefär 5 månader. Vi har tränat en del i perioder och andra har varit löjligt tomma på aktivering. Nu ska det dock inte bli mer tomhet, för det förlorar vi alla på. Hursomhelst, det här är ju vår första hund. Näst intill helt utan tidigare erfarenheter av hur man på bästa sätt tränar och beter sig. Detta har ju resulterat i en del missar i det halvt obefintliga upplägget. Jag inser nu i efterhand, när större delen av valpperioden är förbi att vi borde ha gjort saker så annorlunda, fantiserar om hur klok jag kommer vara då nästa valp dyker upp i vårt liv (fast det kommer ju förstås dröja länge) och hur rätt jag kommer göra då (fast det är ju just typiskt, för det kommer säkert inte bli som man tänker sig då heller). Allt detta tänker jag som att det nu är mer eller mindre försent.

Jag ångrar så enkla saker som att vi aldrig tränade in ett frikommando efter exempelvis sitt och ligg. Jag ångrar hur vi lät honom släpa runt oss ute på gräsplätten, istället för att redan från början lära sig att följa oss. Jag ångrar att vi inte planerat bättre, strukturerat bättre, lekt mer, miljötränat ordentligt, fokuserat mer på hantering och ensamhetstränat regelbundet.

För vad kan egentligen Lego? Han kan mycket, men egentligen ingenting känns det som.

Men är det försent då? Han är bara 7 månader och det är förstås inte så gammalt. Men samtidigt har han fått mycket ovanor som jag tror kan bli svåra att träna bort.

Jag har läst lite av Fanny Gotts valpträningsartiklar nu och känner att, tänk om jag bara läste igenom dem lite mer noggrannt innan vi fick hem Lego och tänk om jag bara fortsatt läsa dem, om och om igen för att inte glömma.

Fast egentligen borde jag sluta ångra allt och istället spendera tid på att bara göra rätt från och med nu. För det är väl inte försent än, eller?